god natt silvia
ide till litterär gestaltning projekt
God natt Silvia
Sov gott Silvia. Efter timmar av Big Brother, som har ett spännande avsnitt imorgon. Med Sex, sprit och slagsmål, men inte alls som den riktiga världen. Sov Gott Silvia. Somna om på min axel, så att jag kan lukta i ditt hår. Jag trodde aldrig att det går att lukta som du gör. Så feminint och sött blandat med bensin som gör mig beroende. Ja, nästan galen. Sov gott Silvia. Imorgon så ska vi försöka pussla ihop livet du brutit itu. Jag ska hjälpa dig med de tyngsta bitarna.
Jag försöker förstå. Hur kan din kropp ha hunnit smutsats ner så här mycket på så här kort tid? Det är som att du levt hela ditt liv hög i en feberyra. Jag försöker förstå, om dina känslor fungerar på samma sätt som mina. Om vi tänker och känner samma sak. Jag försöker att bära de tyngsta bitarna.
Jag kommer ihåg den första gången jag träffade dig. Du var snabbare än jag. I att tänka, svara, springa och faktiskt att falla. Vi träffades tillsammans alla våra kompisar på ett café som du senare kom att berätta att det var ditt favoritcafé av alla caféer i hela Stockholm. Du köpte en chokladboll som de på ditt favoritcafé kallade för negerboll. Den kostade tjugofem kronor och du sa att du hade ätit en sådan chokladboll, eller negerboll, varje gång du fikat på ditt favoritcafé, minst en gång i veckan i sex år. Vi pratade mindre med varandra än vad vi pratade med andra. Ändå så sa vi saker till varandra som gjorde att du bjöd med mig på en rödvinsfest redan samma kväll. Hade du träffat någon som mig förut så hade du inte bjudit med mig.
Festlägenheten var stor och beige med stora färgglada tavlor. Du sa att dem antagligen var målad av någon som antingen hatade livet, eller inte hade levt det över huvud taget. Jag log inte mot dig, sådär som de andra gästerna gjorde, när du sa det. Istället så fyllde jag mitt glas med mera rödvin från Afrika.
Du gick då fram till mig och bad mig berätta vad det roligaste jag visste var. Jag visste inte vad jag skulle svara, och jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur frågan. Jag minns bara vad du svarade. Att det absolut roligaste du visste var att presentera dig med olika namn till alla på en fest. Du sa att du skulle göra det på nästa fest som jag skulle bjuda dig på, bara så att jag skulle vara förberedd. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade. Kanske något löjligt och fjantigt som att ”jasså, det blir en till date alltså?”.
Fester är fylld av fåniga lekar. Som till exempel när man ska beskriva den till vänster med ett ord. Bara ett ord. Helst ska det vara sexigt, eller intressant. Jag satt till vänster om dig. Väntade för första gången på riktigt på ett riktigt ord. Fast det fick gärna vara sexigt eller intressant. Väldigt gärna.
- Varm, sa du,
och igen så avslöjade du dig. Att du förr inte träffat någon som jag.
Hur du så lätt kunde säga att du tröttnat på tid. Då du fyllt den, tiden, med våld, sex och heroin. Samma dag stängde jag av mobiltelefonen. Bestämde mig, att ditt liv skulle du få lista ut själv. Sedan kom jag på, att du luktade bensin. Att du själv var heroin. Att jag inte skulle kunna fortsätta utan att försöka lyfta de tunga bitarna.
God natt Silvia. Sover du med lampan tänd? God natt Silvia. Är du tillräckligt varm nu? God natt Silvia. Big Brother fortsätter imorgon. God Natt Silvia. Är du nykter ikväll?
– Jag tänkte på allt jag visste om dig, sedan redigerade jag det. Korrigerade och skar i meningar. Tills det bara fanns ett ord kvar. Och när du satt till vänster om mig så sa jag att du var varm. Men egentligen kanske du bara är min vän. Fast det skulle jag aldrig säga. För då måste jag erkänna någonting. Att jag kommer att se tillbaka på dem här dagarna, när jag var nitton år, och skämmas. För allting som jag har idag. Bygger på att du går här bredvid och är min vän.
Jag försökte intala mig själv. Att jag var för svag för dig. För ung. Att knappt min lägenhet och en vän skulle hjälpa dig. Inte pengar och inga pris. Inga piller heller. Inga föräldrar eller varma händer. Försökte övertala mig själv om att inget jag gjorde skulle göra dig bättre. Försökte övertala mig själv om att jag inte behövde dig heller.
Det var speciellt de där kvällarna. I min lägenhet, vi träffades alltid i min lägenhet. Du kom ramlandes in. Redan hög. Jag bad dig inte att sitta ner, men du satte dig ner ändå. Jag grät antagligen mer än dig men försökte ändå att hålla det tillbaka. Fast jag besegrades varje gång, droppe för droppe.
Du var inte lätt. Och egentligen skulle jag vilja döda dig. Det var bara det att jag visste att jag inte skulle kunna röra mig utan din kärlek. Så dödandet blev inte till. Jag dödade dig aldrig, lämnade dig aldrig. Istället så andades vi i otakt samtidigt som du berättade om nästa kille som slagit dig. Kanske när du var tolv år, kanske redan igår. Innan du börjat berätta så visste jag aldrig säkert. Det enda jag visste var att dina berättelser, din saga skulle riva upp ett sår längs insidan av luftstrupen och sedan långsamt täppa igen såret igen med salt. Besegrad skulle jag bli. Ord för ord. Droppe för droppe. Men du hade en gång släppt in mig. Nu kunde du inte släppa mig.
Du bad aldrig om något de där kvällarna. Inte om ett nytt liv. Inte om en ny utväg. Inte om ett hem. Visste ändå att du skulle vara hjälplös utan en vän.
Dröm sött Silvia. Ingen lämnar dig nu. Ingen.
