Skrivet

nu är jag upptäckt med garden nere
och hjälplöst
utelämnad
och utkastad
till dig.

fy fan vad det gör ont
varje gång du bara knuffar lite
fy fan vad jag är rädd att du ska slå mig
fy fan vad du gör ont.

Att låta toner av piano fylla ett rum, fyllt av tavlor på väggarna, och fyllt av dig mitt i, brukade vara min dröm, flera nätter i rad. Att måla vackra historier i min hjärna, och fantisera fram ord som du skulle säga högt eller viska i mitt öra, fick mig att le. Samtidigt som jag gick längs Uppsala torgs gränder, och våndades över att du inte hade svarat än, trots att det var två dagar sedan jag hörde av mig, fast ångrade det. När det blåste, tänkte jag mig att du skulle fråga om du fick hålla min hand, och jag skulle svara ja. Då skulle du luta ditt huvud mot min axel medan vi gick, i ungefär tre steg framåt. Blåser det så fryser jag också, och undrar hur jag kunde glömma mössan hemma idag igen.

 

Jag önskar att du ville ha mig, och att jag ville ha dig. Ja önskar att mina drömmar om någon slags framtid inte hade runnit ur mina fingrar, precis som balsam gör. Jag undrar varför jag plötsligt känner ett sådant behov av att duscha i flera timmar. Är jag ensam.

 

Jag önskar att jag ville ha dig.

 

Jag skulle kunna kyssa dig i mörkret. Jag skulle kunna hålla någon annan lika hårt i handen. Jag skulle kunna ljuga. Jag önskar, att jag visste, vem du egentligen var. Jag önskar att jag, egentligen, också ville älska någon.

 

Går och fantiserar, och släpper garden lite, kan tänka mig att bli lite varm närmast bröstet. Kan tänka mig att känna efter, sålänge. Så länge som jag inte ser dig, eller behöver svara dig, så länge du är minst lika rädd som jag. Kan jag tänka mig att tillåta mig att bli varm efter bara en kvart i duschen.

 

Kan jag önska, att du skulle vilja ha mig, för den enkla anledningen att du skulle kunna tänka dig att rädda mig?

 

Jag undrar några minuter innan jag går och lägger mig, hur mycket välvilja människor egentligen kan tänka sig att ha.  För att rädda en kall. Funderar också på hur många som ligger på första dejten.

 

 

Att fantisera längs Uppsalas gator, får mig att tappa mig själv. Får mig att ångra, och undra, och leta, mer. Letar efter ett liv, där jag kan leva ett liv som en rockstjärna. Fyllt av hjärtekross, av champange, och musik, misshandlat och kastat fram och tillbaka. För att slippa känna. Jag tror inte att rockstjärnor tänker på hur det är kalla blåsiga dagar i Uppsala. Jag tror inte att rockstjärnor någonsin behöver undra. Vad är det som dunkar. Jag tror att rockstjärnor duschar precis när de vill. Jag tror att rockstjärnor får hålla hur många händer de vill.

 

Egentligen är det ingen fråga. Vill du höra något som dunkar. Egentligen så är det inte en känsla. Om man ska älska någon.

ide till litterär gestaltning projekt

God natt Silvia

 

 

Sov gott Silvia. Efter timmar av Big Brother, som har ett spännande avsnitt imorgon. Med Sex, sprit och slagsmål, men inte alls som den riktiga världen. Sov Gott Silvia. Somna om på min axel, så att jag kan lukta i ditt hår. Jag trodde aldrig att det går att lukta som du gör. Så feminint och sött blandat med bensin som gör mig beroende. Ja, nästan galen. Sov gott Silvia. Imorgon så ska vi försöka pussla ihop livet du brutit itu. Jag ska hjälpa dig med de tyngsta bitarna.

 

Jag försöker förstå. Hur kan din kropp ha hunnit smutsats ner så här mycket på så här kort tid? Det är som att du levt hela ditt liv hög i en feberyra. Jag försöker förstå, om dina känslor fungerar på samma sätt som mina. Om vi tänker och känner samma sak. Jag försöker att bära de tyngsta bitarna.

 

Jag kommer ihåg den första gången jag träffade dig. Du var snabbare än jag. I att tänka, svara, springa och faktiskt att falla. Vi träffades tillsammans alla våra kompisar på ett café som du senare kom att berätta att det var ditt favoritcafé av alla caféer i hela Stockholm. Du köpte en chokladboll som de på ditt favoritcafé kallade för negerboll. Den kostade tjugofem kronor och du sa att du hade ätit en sådan chokladboll, eller negerboll, varje gång du fikat på ditt favoritcafé, minst en gång i veckan i sex år. Vi pratade mindre med varandra än vad vi pratade med andra. Ändå så sa vi saker till varandra som gjorde att du bjöd med mig på en rödvinsfest redan samma kväll. Hade du träffat någon som mig förut så hade du inte bjudit med mig.

 

Festlägenheten var stor och beige med stora färgglada tavlor. Du sa att dem antagligen var målad av någon som antingen hatade livet, eller inte hade levt det över huvud taget. Jag log inte mot dig, sådär som de andra gästerna gjorde, när du sa det. Istället så fyllde jag mitt glas med mera rödvin från Afrika.

 

Du gick då fram till mig och bad mig berätta vad det roligaste jag visste var. Jag visste inte vad jag skulle svara, och jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur frågan. Jag minns bara vad du svarade. Att det absolut roligaste du visste var att presentera dig med olika namn till alla på en fest. Du sa att du skulle göra det på nästa fest som jag skulle bjuda dig på, bara så att jag skulle vara förberedd. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade. Kanske något löjligt och fjantigt som att ”jasså, det blir en till date alltså?”.

 

Fester är fylld av fåniga lekar. Som till exempel när man ska beskriva den till vänster med ett ord. Bara ett ord. Helst ska det vara sexigt, eller intressant. Jag satt till vänster om dig. Väntade för första gången på riktigt på ett riktigt ord. Fast det fick gärna vara sexigt eller intressant. Väldigt gärna.

 

-         Varm, sa du,

och igen så avslöjade du dig. Att du förr inte träffat någon som jag.

 

Hur du så lätt kunde säga att du tröttnat på tid. Då du fyllt den, tiden, med våld, sex och heroin. Samma dag stängde jag av mobiltelefonen. Bestämde mig, att ditt liv skulle du få lista ut själv. Sedan kom jag på, att du luktade bensin. Att du själv var heroin. Att jag inte skulle kunna fortsätta utan att försöka lyfta de tunga bitarna.

 

God natt Silvia. Sover du med lampan tänd? God natt Silvia. Är du tillräckligt varm nu? God natt Silvia. Big Brother fortsätter imorgon. God Natt Silvia. Är du nykter ikväll?

 

–        Jag tänkte på allt jag visste om dig, sedan redigerade jag det. Korrigerade och skar i meningar. Tills det bara fanns ett ord kvar. Och när du satt till vänster om mig så sa jag att du var varm. Men egentligen kanske du bara är min vän. Fast det skulle jag aldrig säga. För då måste jag erkänna någonting. Att jag kommer att se tillbaka på dem här dagarna, när jag var nitton år, och skämmas. För allting som jag har idag. Bygger på att du går här bredvid och är min vän.

 

Jag försökte intala mig själv. Att jag var för svag för dig. För ung. Att knappt min lägenhet och en vän skulle hjälpa dig. Inte pengar och inga pris. Inga piller heller. Inga föräldrar eller varma händer. Försökte övertala mig själv om att inget jag gjorde skulle göra dig bättre. Försökte övertala mig själv om att jag inte behövde dig heller.

 

Det var speciellt de där kvällarna. I min lägenhet, vi träffades alltid i min lägenhet. Du kom ramlandes in. Redan hög. Jag bad dig inte att sitta ner, men du satte dig ner ändå. Jag grät antagligen mer än dig men försökte ändå att hålla det tillbaka. Fast jag besegrades varje gång, droppe för droppe.

 

Du var inte lätt. Och egentligen skulle jag vilja döda dig. Det var bara det att jag visste att jag inte skulle kunna röra mig utan din kärlek. Så dödandet blev inte till. Jag dödade dig aldrig, lämnade dig aldrig. Istället så andades vi i otakt samtidigt som du berättade om nästa kille som slagit dig. Kanske när du var tolv år, kanske redan igår. Innan du börjat berätta så visste jag aldrig säkert. Det enda jag visste var att dina berättelser, din saga skulle riva upp ett sår längs insidan av luftstrupen och sedan långsamt täppa igen såret igen med salt. Besegrad skulle jag bli. Ord för ord. Droppe för droppe. Men du hade en gång släppt in mig. Nu kunde du inte släppa mig.

 

Du bad aldrig om något de där kvällarna. Inte om ett nytt liv. Inte om en ny utväg. Inte om ett hem. Visste ändå att du skulle vara hjälplös utan en vän.

 

Dröm sött Silvia. Ingen lämnar dig nu. Ingen.

 

 

jagar du mig springer jag ramlar jag fångar du mig när fan växte du upp att bli så förjävla stark och när fan ska jag växa i min mun. för pratar jag för mycket slutar du lyssna slutar jag höras slutar jag betyda vem är jag då vem är du att bestämma vad jag är. för du är större än mig när du säger att du växte upp under sommaren. Du är större än berget när du berättade för mig vad styrka var. jagar du mig ramlar jag in i dig. berget. ekar du som berg gör bråkar du. bråkar du ramlar jag gråter jag.

för livet spelar dig och mig en kurragömma och du tycks hitta ut jag tycks bli svart. gömmer glömmer. bråkar lekar. du är berget. om jag blundar gömmer du mig då.

tycker du kan prata ibland i ord som jag förstår. eka. tycker du kan krama mig ibland i armar som är stora. tycker du kan lagga middag ibland med tända ljus sådär som föräldrar gör när de ber om ursäkt. eka det två gånger två precis som när man går. stegar upp staplar upp strukturerar upp ansvarar upp. hittar en röd tråd och syr. ihop hjärtan. syr ihop ord så jag ska förstå när känslan kärleken och orden inte staplades utan strukturerades. hittade vägen.

tröttnar jag lämnar jag ramlar du. fångar jag inte gråter du. berget. stabila berget som inte visste ett dyft om kurragömma. inte visste ett dyft om röda ihopsydda lapptäcken. som har ett hjärta som ekar tomt. ramlar du gråter du.

Det var du som skapade mig. I långa promenader. I osagda meningar. För ord spelar ingen roll längre. Det har de nog aldrig egentligen gjort. Utan det handlar om hur du håller min hand, och om hur du borstade mitt hår. Innan vi gick ut och åt middag. Så att alla kunde se. Hårt men försiktigt. Båda två. Det var då jag visste att jag älskade dig. Att du och jag andas samma luft och behöver varandras tankar för att överleva natten .

I långa promenader så upptäckte jag att du har ett speciellt sätt att gå. Nästan haltar dig fram. Du sa att du hade skadat dig en gång. Jag tänkte att det gjorde att du inte var som andra killar. Sedan sa du någonting om att du blivit taggad i en facebookbild som du inte visste om det var du. Jag slutade lyssna och kollade bara på dina fotspår hela vägen hem. Det var vinter. Därför sågs det tydligre hur snett du gick med fötterna.

Känslan. Som lika gärna kunde vara ett beronede. Någon slags drog. För trots om jag hatade dig, så kunde jag aldrig sluta tänka. Att jag förbannat mycket ville ta på dig. Du sa att alla var riktigt vackra och riktigt fula om man tittade riktigt noga. Det fick mig bara att vilja vara dig närmare. Andas dig. Tänka dig. Du var bara så förbannat jävla vacker. Speciellt på vinterkvällar.  Då du lämnar haltande spår. Trampar hårdare. Så att jag inte ska glömma dig.

Jag kan komma på mig själv om att drömma mardrömmar i min säng. Fast jag är vaken. Jag kan kontrollera drömmen, och vad som ska hända, men inte var jag är. Oftast så är jag i vatten. Långt ute på djupt vatten, omringad av sjötång och matrester som klibbar sig runt mig och jag kan ofta känna hur hela sägen gungar i takt. I takt med en sjöskjukekänsla som lätt får mig att vilja få ur mig fler matrester. För jag mår allt annat än bra, trots att jag ska bestämma vad jag ska göra. Jag kan fortfarande inte bestämma någonting alls. För jag är fast .På samma ställe omringad, omfamnad i någon slgas sjukdomsångest. Som inte släpper mig. Inte under några som helst omständigheter.

Och samtidigt som mina känslor är ute och vandrar i djupt klibbig vatten så ropar storstaden på mig. Och jag vill springa dit. Kanske är det för att jag har vuxit ifrån mina känslor för det jag har nu. Kanske är det att jag i ren desperation tror att jag ska hitta någon där. Som kan hålla en kall hand.

Jag kan inte springa mot storstaden. Jag är fast i en kontrollerad dröm, där framtiden fortfarande är ångest. Någon slags sjukdom. Klibbar sig i medvetandet. Klibbar sig på insidan av halsen, och trots att jag krafsar lätt med fingertopparna så lossnar det inte. Trots att jag försöker hyvla. Lossnar inget. Storstaden och en hand som är varmare än min. Är för rent. För kallt. Eller friskt.

Kanske har du rivit mig i halgropen med dina vassa naglar, men visst var dem så svaga så att de bröts av? Jag var tvungen att svälja dem, och trots att knastrande naglararna inte behövde nudda mina smaklökar så kände smaken av blött grus och sjöbotten, hela vägen ner i magsäcken. Frågade inte vad du hade grävt efter, utan höll om dig istället. För det var någonting annat i dig, som inte var smuts, som jag inte kunde få nog av. Som jag var tungen att få snabbt. Och jag ville inte släppa, så istället så kramade jag så hårt. Du fick röda märken efter mina händer och du skrek ganska högt i mitt öra. Jag släppte även fast jag inte ville. Det var första gången som jag kände att du var ganska kall. Du sa att det var för att du rökt sedan du var tretton år, sedan frågade du varför jag höll i dig så hårt. Jag svarade att det var för att jag hade varit överkörd av regler och inlåst bakom lås och bom lika länge. Du rös till lite, men antagligen inte för det jag sa, utan för att det började regna och jag sg att två stora vattendroppar träffade dig i nacken. Du rös i flera sekunder, och det såg nästan ut som om du dansade till en annan typ av disco. Jag ville ha det där igen, som var i dig, men som inte var smuts, som gjorde att du kunde röra dig till tyst musik. Så jag räckte mig efter din andra hand, ville faktiskt, egentligen, inte ge dig fler märken. Du drog bort handen. Jag var i chock då, och kunde därför inte riktigt höra, vad du sa om någon tidslös ekvation och sedan bara tomma klacksteg, kunde inte bestämma mig just då om det var ett ord eller inte, gå iväg. ekandes. Smuts och Disco.

litterär gestaltning

 

 

Jag har haft en dröm om demoner. Häftigt älskande, döende och stillsamt diskuterande demoner. Jag minns vagt att vad de pratade med varandra om. De pratade om solstrålar som speglar sig i frost och om bussresor förbi pojkar med egna mopeder. Någonting om att pojkar med moped alltid drömmer om att köra snabbare, och att klippa håret kortare. Minns inte om de berättade varför, eller om de på något annat smidigt sätt lyckats plantera svaret i min ryggmärg. Jag är åtminstone rätt säker på att när killar med femton år, kort hår och röda svullna finnar får sin moped känner sig friare än vad de kanske någonsin gjort förut. Att de vill köra så fort som möjligt så att inget svårt ska hinna ikapp dem igen. Att de är mer rädda att bli uppfångade av ett klassrum med för stora klasser för en lärare och äcklig skolmat än att ramla för att de gasar för hårt. Kanske är det också därför som de envisas med att köpa dubbdäck till sina mopeder, fast än att det är livsfarligt att köra i mitten av november. Antagligen av samma anledning köper de solskyddsvisir till sina mopedhjälmar, eftersom solstrålar reflekterar i novemberfrost.

 

”Du vet väl att du kan bli vad du vill?”

”mm”

”Doktor, brandman, vadsomhelst”

”jo”

”Vad vill du?”

”Just precis nu?”

”Ja”

”Åka skridskor”

”Åka skridskor?”

”Ja, och andas novemberluft”

 

Mina häftigt älskande, döende och stillsamt diskuterande demoner fortsatte berätta för mig om hur det kändes att åka snabbt fram och förbi. Hur lika gärna en flykt kunde vara en sjukdom som ett symptom. Hur mina demoner aldrig skulle kunna läka mig om jag fortsatte att rymma med min moped. Hur jag aldrig skulle bli lika häftigt älskad som de om jag inte fick ett papper på att jag kunde vara fri. Ett papper där varenda bokstav betydde tillräcklig eller inte tillräcklig- godkänd eller icke godkänd.

 

”Du vet att intaget på natur är 250 poäng”

”Jo, ja, SYO sa det”

”Du har 190 poäng”

”195…”

”Du skulle kunna ha bättre”

”Nej, det skulle jag inte. Det vet både jag och du. Matte-Camilla också”

”Dumheter, du borde bara koncentrera dig mer”

 

Jag minns att jag vaknade av att jag avskydde mina demoner, att jag aldrig ville höra deras sura och strama prat, som på ett motsägelsefullt sätt placerade mig i en kuvös av presentationsångest. Minns att jag fällde åtta tårar, en för varje år som dragit musten ur mig, sedan minns jag att jag svalde iskall luft i ett försök att hitta andan igen. Jag ville gömma mig under täcket tills jag blev svettig, sedan ville jag duscha bort svett och smuts. Jag visste att jag var smutsig, det hade jag fått höra hela mitt liv. Sedan skulle jag skrubba mig. Skrubba bort all min överskottsenergi, som i det stor hela var en konsekvens av att jag på något sätt inte orkat stå emot, och fortsatt vara mig själv. Jag ville skrubba bort alla besvikna känslor som for omkring i kroppen. De for omkring snabbare än vad jag någonsin trodde att de skulle göra bara för att jag medvetet valde att sitta tyst på elevrådskonferensen. Inte visste jag att jag automatiskt skulle ta död på en del av mig själv när jag gick med på att låta skolan diagnoserna mig, plita ner fler bokstäver på ett papper. Bokstäver som alltid på något sätt verkade betyda icke tillräcklig- icke godkänd, för någon.

 

”Jo, det är klart, det är ju inte optimalt om man vill bli läkare. Och det vill du?”

”…”

”Va?”

”…”

”Du får koncentrera dig mer helt enkelt. Kanske du kan få extraläxor”

”…”

”Hur låter det?”

”…”

”Bra, då meddelar jag Camilla”

 

Jag vet inte om jag gav upp. Antagligen inte, jag var alldeles för ambitiös, alternativt för feg, för att sluta springa runt i klassrummet och dra i flickors hår. För visst måste alla känna sig bekväma med att vara förstådda. Även de missförstått förstådda, som jag. Visst var det skönt att veta att läraren ändå aldrig glömde mig. Att jag inte behövde gömma mig… på det viset… intalade jag mig. Så en blandad effekt av att jag var för rädd för att blotta mig och mina problem och att jag alltid hade för lite tid för mina tankar gjorde att jag inte gav upp. Bara gömde mig, mina riktiga problem.

 

 

”Vi har utvecklingssamtal ikväll”

”Jag vet, måste jag gå?”

”Ja, det är en självklarhet att du är med”

”Men ååååh… jag pallar inte”

”Vaddå pallar inte?”

”Vill bara inte…pallar inte”

”Är du rädd eller något, för vad de ska säga”

”Nej, jag är inte rädd. Jag vet vad de kommer att säga”

”Aha. Vad är det som de kommer att säga då?”

” Att jag ska koncentrera mig mer. Göra mer läxor. Koncentrera mig. Om jag vill bli läkare eller något.”

”Om du vet om det, varför gör du inte det då?”

”…”

”Va?”

”För då skulle det betyda att de hade vunnit”

”Vilka de?”

”Skolan”

”Struntprat”

”…       är det?”

 

 

Jag vet inte varför jag grät på skolavslutningen. Jag var visserligen inte ensam. Med att gråta. Fast jag är relativt, 100 %, säker på att ingen annan grät av samma anledning som jag. Att ingen annan grät för att det var första gången på åtta år som de andades fri luft, och skulle få fortsätta göra det. I nio veckor till. Vet att andra kramade rektor och Camilla hej då. Vet att jag skulle kvävas om jag gjorde det.

Jag har länge vetat att jag är kall. Vetat att om jag någon gång skulle skriva musik, så skulle musiken handla om nordpolen och snö. Jag skulle knappast skriva med ord. För det skulle göra för ont.

Dessutom, så var det länge sedan som jag ansträngde mig för att känna någonting. Jag har slutat pusslat ihop bokstäver till betydelser. Helt medvetet har jag låtit bli .

Jag har egentligen aldrig försökt förklara att jag stängde av mig. Varför jag gjorde det. Inte för mig själv heller. Jag fungerar inte så. Fast om jag försöker tänka efter, och hitta ett svar, så blir det nog att jag är rädd. Och att jag fryser när alla pratar så mycket. För att slippa tänka på det, slippa känna det, så låser jag in mig själv i ett lager av sterin. Struntar med flit att fokusera på hur ljud, som i ord,  och ögon, som ser igenom mina hinnor kring hjärtat, ska påverka mig.

Jag tänker ibland att jag får skylla mig själv. När jag med flit andas is. Menar att jag inte kan beskylla någon annan, för att jag har valt hur jag ska se mig. Och hur jag, i direkt konsekvens med det, skadar mig själv, och därför kommer att skriva låtar om snö istället för Afrika.

-----

Någonstans mitt i det hela så ångrar jag mig, och försöker fokusera i det difusa vi kallar livet. Mitt i en luddig dimma så famlar jag efter någon att ta på. Någon som jag kan vila ögonen på och fokusera med. Jag ångar mig någonstans mitt i, och letar efter någon att känna.

Om jag fortsätter att leta. Efter svar och efter vänner, så kommer jag ofta fram till att hela världsstrukturen är allt utom underbar. Den är hård och flisigt brun. Ungefär som en ensam träbänk, ungefär placerad mitt på en grusig kyrkogård.

Ändå så fortsätter vi. Att dansa. Jag funderar på, om det är hoppfullt eller dumdristigt. Någonstans så är det åtminstone väldigt komplext. Kanske så pass förvirrande, att vi alla i något skede där, mitt i dansen, måste välja att tappa fokus. Att ramla, slå i hakan och blöda.

Då får vi åtminstone känna utan att behöva lyssna. Kanske därför hela livet är självdistruktit och okontrollerat? För att egentligen så är ingen rädd att ramla och slå sig. Det finns en annan sorts rädsla. Den där som, återigen, handlar om ord. Ord som att  förklarar att dina händer ändrar temperatur varje gång jag tar i dig, och att svett och tårar kan få någon att tappa taget. Det kan vara sådana ord som skrämmer. Mer än att slå hakan i marken.

Mjuka kuddar är mer vilseledande än hårda bänkar av brunt trä. Frost och motvind är mer ärligt än bruna ben och Afrika. Det är lättare att spela piano än att skrika, så länge som man spelar rätt , och inte tappar andan.

--

Om tårar rinner så ska jag måla mig osynlig ikväll.

kanske är det dags att släppa nu
för det rivs i fingertopparna
att hålla i dina vassa naglar
och låtsas inte att du håller så hårt du kan


egentligen spottar du
och slår med hammare
längst ut
på min redan skadade
blå
fingertopp
hållhake

det är nog dags att släppa nu
du har slutat höra mina viskningar
och jag har börjat ignoera dina skrik

båda vill nog ha hjälp
men ingen
av den andra


dags att släppa
och börja se
öppna
frias
ögonen


vi vet båda
att det inte finns en vinnare bland oss
att vi har sprungit ett dött lopp
ser du liken?
jag gör. i ditt öga.
instängt.

öppna
fria
ögonen.
fingertopparna.

Det är dags att släppa taget nu
inte för att vi gått förlorade av kärleken
utan för att vi, trots att vi inte vill,
skadar varandra


soldater tappade längs vägen

än en gång. ogenomläst. kommit på att det känns lite äligare då (+ att jag tröttnar på mig sjäv)

Jag ljög. Inget exprimet. Jag orkar bara inte läsa det jag skriver. Kanske för att jag har tröttnat på mig själv.

Du måste var blind. Ser du inte? Att jag blottar mig... Eller har du också råkat ut för en olycka? En sådan som gör att du inte riktigt vågar känna efter. Se efter. För du vet hur ont det kan göra när man känner, och du vet hur illa det kan vara, när du ser efter? Eller är du bara blind? Vilket som. Så tror jag dig inte. När du säger att du inte ser vem jag är, tror jag dig inte. För jag är helt hundra procent säker på att du har fått studera varje liten a t o m av mig. Jag har delat mig i en miljard, och vänt mig ut och in, för att försöka, på något sätt, visa för dig. Ett komplex. En känsla.

Även om du har slagit ansiktet i backen och gjort illa dig, så har jag svårt att bry mig mindre. För vem sa att kärlek i dess ärligaste form inte är absurd? Har jag inte sagt att jag också är en paradox?

Du måste vara blind. Om du inte ser. Att jag gräver mig genom asfalt med fingrarna bara för att få säga: Hej. Du måste vara blind. Om du inte ser mitt hjärta dunka hårdare, större och snabbare, varje gång jag hör ditt namn. Du måste vara blind om du inte har sett att jag kastat mig in i en alldeles för okontrollerad, passionerad förälskelse i dig.

Jag har skrivit det på fem minuter och inte suddat en bokstav. Lite av ett test. träning. och expriment.

Du rädda vän. Ta på dig din vackraste klänning ikväll. För nu ska vi fånga natten.
Och mitt i mörkret så ska vi dansa. Du och jag.
Vi ska dansa igång revolutionen.
Vi ska skratta igång kärleken.
I natt ska du och jag, min rädda vän, förändra världen.

För trots att du inte har vågat gråta ur dig ångesten, trots att du inte lyft tillräckligt många hus
och trots att du stukat foten varje gång du sprungit så är du fotfarande pulsen i mig.
Det är du som får mitt blod och mitt adrenalin att pumpa.

Trots att du är rädd, min rädda vän, ta på dig din vackaste klänning ikväll.
För nu ska vi bråka med mörkret.


Och du min rädda vän, vet nog egentligen mer än andra om att slåss. Och om att slå hårt.
tillbaka

Du min rädda vän
Det är du som ska putta mig framstupa

Jag älskar dig
för det

läses med min röst, i snabb panik.

Jag är rädd att mina toner inte ska träffa tillräckligt högt nästa dag. Så jag skriker mig hes i halsen och samtidigt som jag hugger mig i benet. För att kompensera upp att jag i en sekund var levande. Sedan vaknar jag. Tror mamma, men nej, jag har redan varit redo länge. Är redo. Att sova igen. Några timmar eller hela mitt liv. Apatisk kanske, fast aldrig bortom medvetande. Jag vet allt. Att mitt liv förintar mig och mitt sinne bit för bit. Men skriker ändå, varje natt, tills jag ser musklernas röda och blodiga färg i benet. Vet att det ska göra ont. Men har somnat och förintat det lilla som höll mig från att skada mig själv. Jag lever ett självdestruktivt liv.

Och jag har rensat mig själv. På. Har inga ord kvar. Inget att säga, men säger ändå. För att hålla medvetandet vid liv och sömnen igång. Fast skriker inte längre känslor. Skriker inte längre rädsla. Utan lever ett robotliv. Utrensat, på allt som var dåligt för mig. Tömt jag. Och nu. Istället för att vara redo. Så jagar jag. Känslor. Jag letar mitt medlidande. För mitt slagna, förintade liv.

Vilken dag. Kan jag säga och mena det. Vilken dag. Valde jag att istället för att fälla tårar stampa mig på fötterna. Och istället för att skriva svälja lufrgtopar och ångest. som gjorde ont. Vilken dag slutade jag känna och tog istället på mig högklackade skor. Som skrek Hora. Och stampade mig på fötterna. Så länge så att man såg ben och blod och sedan somnade. Jag undrar vilken dag jag började svälja glas. Skärvas ner för halsen. Ner och punktera hjäratat. Jag undrar vilken dag blodet slutade att pulsera.

Skaka mig. I vinter. Väck mig. mamma. Skrik mig. Sy ihop mig, med tuggummi, laga mitt hjärta. Med socker, strö det i mitt ben, eller mina söndertrampade fötter. Nej, jag var aldrig på festival. Nej, jag kände aldrig nuet. Så väck mig. Innnan jag förintat varenda liten molekyl och kemisk reaktion i kroppen. Väck mig.


som sagt. Läses i panik.

Du pratade om tygnd
utan att förstå hur mycket jag vägde
efter att ha hetsätit mig genom högstadiets snea blickar
och festernas alldeles för fulla killar
så är jag så tung
så att om någon släpper mig
så skulle jag sjunka genom jorden

Därför så tog jag den smutsiga handen
inne i badrummet
och spydde upp ångesten

Sedan så bad jag dig lyfta mig
även fast jag innerst inne visste
att jag fortfarande bar på lika mycket
och att kilon inte spelar någon roll
när man har fyllt kroppen
med för sena kvällar i högklackade skor
och för tidiga morgnar framför skolboken i sista minuten

När vi båda ramlade
så visste jag att det var mitt fel
därför så bad jag aldrig om hjälp igen

Och när jag en dag föll igenom jorden
så visste jag att du hade gått
att jag utan dig i mig
vägde ton och åter ton

Så jag gick in på toaletten igen
Försökte få ur mig något som inte längre var kvar
försökte få ur mig dig
men det gick inte
inte ens med min smutsiga hand

Nu har jag ont i tänderna
för det jag hade i mig har frätit bort emaljen
i många år
Och nu så finns det inte längre någon som smakar socker
Det finns inte längre någon jag kan känna i mig, bara vikt
vikt i flera tusen kilogram

Jag undrar om det är så om
man kan köpa kärlek
och om
jag då har förbrukat alla mina krediter

Och om inte.
Varför jag står här, urfattig.
Och varför det känns som
om kärleken har slitit ut
allt kött jag hade på benen.


Det brode finnas ett samband
med att mina pengar är slut
och att kärleken och sexet har ätit upp mig

För slumpen spelar inte sådana spratt
som gör ont
utan det gör bara känslorna

och jag lovar att det kostar pengar
att känna

och jag lovar att det sliter
kärleken
och att det är därför
som jag bara är sårig om benen
och fattig i hjärtat

men vem vet när det är dags att lägga av
att sluta betala
för överlevnad

Hej
Hej
Jag har sett dig hela natten
...vet du att du har de blåaste ögonen på hela festivalen?

p.s jag fick honom. killen jag spanat på. hela dagen.

kopierat av Simon Norrsveden. han tycker nog att det är okej. Dessutom så tog ju han faktiskt bilder från min blogg. Nu är vi kvitt.

den 6 februari 2009

Manifest 1.0

jag kom precis hem från en otippad middag med sebastian ring och sofia karlsson.
vi hade sex med varandra.. vi hade faktiskt det.
inte sex som man brukar ha.
sex...fast i ett samtal
ett samtal som verkligen
verkligen
betyder något

vi pratade bland annat om mitt stundentkök
mitt studentkök med tusen killar som endast kan prata om hockey.

-"nästa gång ni står och steker korv ihop... fråga honom vad han längtar efter", sa sofia

-... han kommer tycka att det känns jobbigt de första 20 sekunderna... sedan kommer han öppna sig.. som en kokosnöt.. det att vara som om ni legat med varandra", fortsatte hon

och jag undrar faktiskt... vad han längtar efter... min korv-stekande... hockey-pratande granne..

och jag tänker..
på att alla.. faktiskt gråter
ensamma en söndag kväll, så gråter alla ibland
störtlipar
bryter ihop... som fan.. och det är okej

jag hoppas
hoppas
hoppas
hoppas

att alla bryter ihop någon gång ibland..

jag har inte pratat med så många om det...
ingen pratar ju om det

men.
ni som läser min blogg
erkänn för fan
att ni gråter..

och jag tänker på skivbolagschefer...på min pappa... på obama...på alla hockeyspelande biltokiga slitzprenumererande snusare.. på vem som helst.. pengar.. makt.. med "integritet"..

= alla har..ju.. samma problem..
det spelar ingen roll vilken post någon har
alla är människor..
alla gråter som fan..
obama frågar sig varför
i helvete
inte sin fru har sms:at tillbaka "jag älskar dig" som han skrev igår
han skrev ju det
till henne..
och hon svarade inte

vad spelar det för roll om du är president nu obama

för något år sedan var jag inställd på att allting.. "livet".. skulle lösa sig så fort jag fick släppa min första skiva..
när jag snart har fått det..
inser jag
att det egentligen spelar någon roll..

jag blir inte mer människa för det

om tillochmed PETTER kan erkänna på sin första platta
...att han gråter

så kan väl du också göra det.

ge någon en kram på tunnelbanan.




och om jag säger att jag gråter nu, så vet jag inte om det är för att han skrev, eller om det var för att jag tänkte. Kanske bara kände jag.  Vilket som så gråter jag. Stora tårar, det är dem som är på riktigt vet ni.

Det blev en liten impuls nu. Att skriva om någon som jag knappt känner. Eller i alla fall tror att jag inte känner. I alla fall, hitta på. Vi får se hur det blir, jag har inte skrivit klart än...


Ibland undrar jag om han sitter med hotmail uppe hela tiden och bara väntar på att den elektroniska rösten ska säga "you've got mail" sådär klatchigt som den gör. Om han då också springer dit och tittar vem det är som har skrivit. Han lämnar vad han än höll på med bara för att se vem. Jag tror det ibland. För jag kan få svar klockan 02.13 på natten.

Jag tror att han är ensam, för ibland när vi har träffats för jobbet så ber han mig att vänta innan jag går. Bara en minut, det är en grej som måste fixas bara, säger han. Jag väntar, sedan tar vi hissen ner tillsammans och han brukar följa mig till bussen, även fast det är en omväg för honom. Ibland så går jag extra långsamt, så att jag ska missa bussen och så att vi ska behöva vänta på nästa i tio minuter. Mest för jag tycker synd om honom, för jag tror att han är ensam, och att han inte vill vara det.

Han pratar inte så mycket om vad han gör nu för tiden, utan bara om saker som han har gjort innan. När han var yngre. Han berättar om leran på hultsfredfestivalen för fem år sedan och hur han en gång fastnade  med skon i en åker längs e4an. Tre bilar hade stannat men han hade tyckt att det var för pinsamt, så han lät dem inte hjälpa honom. Istället så gick han till närmaste busshållsplats med bara en sko och en lerig strumpa. Han berättade för mig att han var säker på att busschauffören väntade några extra sekunder innan han körde iväg. Han berättar att han säkert såg busschauffören flina hela resan i backspegeln.

Jag tror inte att han har så jättemycket att göra om dagarna, inte som förr i alla fall. Jag tror han saknar det. Förr alltså. Det är därför som han så gärna berättar för mig vad han har gjort. Jag skulle kunna göra något med honom någon dag, fast, det skulle bli konstigt om jag frågade. Jag är mycket yngre, och vi jobbar ihop. 

Det här är en text. antar jag. i alla fall, jag har inte jobbat någonting alls med den. knappt suddat ett ord. inte ens läst igenom. bara skrivit. om att vara arton. som jag inte ens är än. med om typ sextio dagar. ungefär som plus minus noll. Jag försökte i alla fall hålla mig ifrån klichér. lyckades nog inte.



Att inte gråta efter en hel kväll ute i skyhöga klackar och glittriga paljettklännigar, trots att vännerna gick hem med killar och du fick betala taxin själv. Det är nog så det är att vara arton år tänker du. Varje ålder har sin tid sa någon och du tror honom. Därför så struntar du också i att kolla sms:en, i två minuter, sedan kollar du även fast du vet hur ledsen du blir om du inte har fått svar. Du vet också att du inte har fått svar, men du kan verkligen inte hålla dig. Så du kollar ändå, på den lila skadade mobiltelefonen med två sprickor i skärmen, de är efter en resa till grekland och några vilda nätter.  Du har fått ett sms! Du har fått ett sms! Du har fått ett sms!... från Sara. Sara som skriver Hej och har du lust och med en fika. Mungiporna trillar ner igen. Du svarar nej och inte idag, blev lite mycket igår och hahah.

Sedan så går du ut och andas. Andas luft och ånger. Du känner det för det känns liksom när all den där kalla luften åker ner i lungorna. Det gör inte ont men du ryser, kanske till och med skakar lite, och ögonen svider. Som tur är så är det bara att blinka lite längre än vanligt. Så är det glömt. I alla fall tills du andas igen.

Du kanske bör gå till det vanliga hallonstället också? För att vandra i nostalgiträsket, eller kanske bara för att hallon är väldigt gott? Det är också en rätt bra anledning till att slippa gå in igen, till ditt rum. Där gitarren står, och den nya fina kameran, boken om hur du målar med akvarell, yoga filmen som du skulle kolla på varje dag och alla motor cross grejer. Allt det där som du trodde att du skulle börja med, men inte gjorde. Eller du började spela gitarr, men sedan var du tvungen att stämma om den. Det kunde du inte, så nu har den stått där. Kameran kommer med ibland, men den är så klumpig, och helt ärligt, var ska du hitta tid till att måla? Du har ju knappt tid till att leva, se och känna. Resten, skit samma, du behöver inte hitta på ursäketer. Du är arton år. Är man arton år så får man börja med allt, för att inte börja. 

Nu när du är arton så får du också säga att du har hittat dig själv. För alla vet att du har tid att både tappa bort dig själv och sedan hitta dig själv igen. Jag tror vissa säger att de är som vuxnast när de är arton år, och att det är därför. Tror inte du?

Du undrar kanske om myggor kan bita igenom strumpbyxor. Det måste de kunna. För vad fan annars är det som kliar så jävla mycket? Oj, det blev mycket svordomar där. Hoppas du inte tar illa upp. Ingen annan gör det, och det vet du. Du vet att du när du är ung, när du är fri, och när du du du är stor så får du skrika vad som helst. Du får skrika Jag vet vad fan det är som helvettesfittkliar och det är du. Du gör så ont i mig att det gör helvettesjävla ont på mig. Varför skriver du inte?

För det är väl kanske det som gör mest ont. När man är arton år. Kärleken. Och myggbetten.  Det är inte skavsåren efter klackarna eller det där med att du var själv. Inte heller gitarren som ligger och skräpar i rummet.  Utan det är han, du vet. Det är inte rädslan över att vara kvar, att inte växa upp. Det är kanske inte så många som bryr sig om när de gör fel. Utan bara om de gör fel inför dem som de älskar. eller något.



okej, jag hoppas verkligen inte min svenskalärare läser det här. för det finns många fel, och jag hade knappt lust att skriva klart. ännu mindre publicera, men jag gör det ändå. helt enkelt för min egen skull. det är okej att vara halvbra och ibland så måste man fortsätta, även fast man inte vill.

over and out.