Skrivet

Camilla läser nog. för det är typ bara hon som vet. konstigt att så många hittat hit ändå. eller inte helt jättekonstigt. men lite konstigt är det.

2,2 mil i fejkade foppatofflor och det felblonderade håret i en knut. Med en nybadad bästa vän som passar i vilken frissyr som helst. Vi kollar på moln, fast vi är 18 år och 18 år om 68 dagar. Sedan pratar vi, om allt utom oss själva. fast det blir ju oss. Vi pratar om det vi känner,  vi pratar om det vi vet, och om de vi är. Fast inte egentligen om oss. Utan om livet. För det är det som vänner gör. Pratar om livet och kollar på moln. Jag berättar om hela mitt liv. Om mitt hemliga ställe, var spiltan var och visar stubben som var krubba.  Sedan ser vi idyllen. där jag har vuxit upp. Med träd och sjö, och, mygg.  Vi sätter oss ner och tänker att det här vill vi föreviga. Fan att vi inte hade varsin systemkamera. Vi lovade varandra att när vi har en, då ska vi gå samma tur och knäppa kort på alla moln. De som föreställer min studentklänning och de som är rosa och fluffiga. Sedan, nästa gång, då hoppas jag att vi springer som hästar. För helt ärligt, idag så var det svårt att hålla sig.

Jag har aldrig tänkt på. Att godis inte är så gott när sälskapet är bättre. Förrän idag, när vi satt på verandan. Efter badet som var så kallt i början men bara blev skönare ju längre man vande sig. Så är det såklart alltid. Fast det är också det som är fint med vänner. Att det som är som det alltid är, blir mer. Som en krydda. Men jag vill inte kalla dig för det. Kryddan. fult smeknamn.

Det är sådana här kvällar som man planerar allt man ska göra. Vi ska ta bilen upp till Storlien, när någon mer har fått körkort. Sedan ska vi ha kräftskiva hemma hos mig också. Alla är välkomna. Efter allt så ska vi på YoPinkPop festival också. Det blir inga problem. Fast det blir det ju alltid i praktiken, men tanken är fin. Fast inte den här gången. Den här gången ska det bli av... typ... hoppas jag...ja, jusste.  Fast det är egentligen inte det att det måste bli av. Utan det är att man vet att framtiden finns där, och att det är tänkt att vi båda ska vara där. Det är det som gör kvällen fin. Det och molnen, vattnet, myggen och du.

Jag glömde aldrig kärleken. Som man aldrig behöver säga när man är med en riktig vän.  Med en riktig vän och med smultron och blåbär på ett strå. Då behöver man aldrig prata om kärleken. Då finns den där, inte så att man kan ta på det. Men du kommer väl ihåg att det var den difusa, flummiga känslan som var vackrast?