Jag tror att han är ensam
Det blev en liten impuls nu. Att skriva om någon som jag knappt känner. Eller i alla fall tror att jag inte känner. I alla fall, hitta på. Vi får se hur det blir, jag har inte skrivit klart än...
Ibland undrar jag om han sitter med hotmail uppe hela tiden och bara väntar på att den elektroniska rösten ska säga "you've got mail" sådär klatchigt som den gör. Om han då också springer dit och tittar vem det är som har skrivit. Han lämnar vad han än höll på med bara för att se vem. Jag tror det ibland. För jag kan få svar klockan 02.13 på natten.
Jag tror att han är ensam, för ibland när vi har träffats för jobbet så ber han mig att vänta innan jag går. Bara en minut, det är en grej som måste fixas bara, säger han. Jag väntar, sedan tar vi hissen ner tillsammans och han brukar följa mig till bussen, även fast det är en omväg för honom. Ibland så går jag extra långsamt, så att jag ska missa bussen och så att vi ska behöva vänta på nästa i tio minuter. Mest för jag tycker synd om honom, för jag tror att han är ensam, och att han inte vill vara det.
Han pratar inte så mycket om vad han gör nu för tiden, utan bara om saker som han har gjort innan. När han var yngre. Han berättar om leran på hultsfredfestivalen för fem år sedan och hur han en gång fastnade med skon i en åker längs e4an. Tre bilar hade stannat men han hade tyckt att det var för pinsamt, så han lät dem inte hjälpa honom. Istället så gick han till närmaste busshållsplats med bara en sko och en lerig strumpa. Han berättade för mig att han var säker på att busschauffören väntade några extra sekunder innan han körde iväg. Han berättar att han säkert såg busschauffören flina hela resan i backspegeln.
Jag tror inte att han har så jättemycket att göra om dagarna, inte som förr i alla fall. Jag tror han saknar det. Förr alltså. Det är därför som han så gärna berättar för mig vad han har gjort. Jag skulle kunna göra något med honom någon dag, fast, det skulle bli konstigt om jag frågade. Jag är mycket yngre, och vi jobbar ihop.
Ibland undrar jag om han sitter med hotmail uppe hela tiden och bara väntar på att den elektroniska rösten ska säga "you've got mail" sådär klatchigt som den gör. Om han då också springer dit och tittar vem det är som har skrivit. Han lämnar vad han än höll på med bara för att se vem. Jag tror det ibland. För jag kan få svar klockan 02.13 på natten.
Jag tror att han är ensam, för ibland när vi har träffats för jobbet så ber han mig att vänta innan jag går. Bara en minut, det är en grej som måste fixas bara, säger han. Jag väntar, sedan tar vi hissen ner tillsammans och han brukar följa mig till bussen, även fast det är en omväg för honom. Ibland så går jag extra långsamt, så att jag ska missa bussen och så att vi ska behöva vänta på nästa i tio minuter. Mest för jag tycker synd om honom, för jag tror att han är ensam, och att han inte vill vara det.
Han pratar inte så mycket om vad han gör nu för tiden, utan bara om saker som han har gjort innan. När han var yngre. Han berättar om leran på hultsfredfestivalen för fem år sedan och hur han en gång fastnade med skon i en åker längs e4an. Tre bilar hade stannat men han hade tyckt att det var för pinsamt, så han lät dem inte hjälpa honom. Istället så gick han till närmaste busshållsplats med bara en sko och en lerig strumpa. Han berättade för mig att han var säker på att busschauffören väntade några extra sekunder innan han körde iväg. Han berättar att han säkert såg busschauffören flina hela resan i backspegeln.
Jag tror inte att han har så jättemycket att göra om dagarna, inte som förr i alla fall. Jag tror han saknar det. Förr alltså. Det är därför som han så gärna berättar för mig vad han har gjort. Jag skulle kunna göra något med honom någon dag, fast, det skulle bli konstigt om jag frågade. Jag är mycket yngre, och vi jobbar ihop.
Kommentarer
Trackback
