Skrivet

Det var du som skapade mig. I långa promenader. I osagda meningar. För ord spelar ingen roll längre. Det har de nog aldrig egentligen gjort. Utan det handlar om hur du håller min hand, och om hur du borstade mitt hår. Innan vi gick ut och åt middag. Så att alla kunde se. Hårt men försiktigt. Båda två. Det var då jag visste att jag älskade dig. Att du och jag andas samma luft och behöver varandras tankar för att överleva natten .

I långa promenader så upptäckte jag att du har ett speciellt sätt att gå. Nästan haltar dig fram. Du sa att du hade skadat dig en gång. Jag tänkte att det gjorde att du inte var som andra killar. Sedan sa du någonting om att du blivit taggad i en facebookbild som du inte visste om det var du. Jag slutade lyssna och kollade bara på dina fotspår hela vägen hem. Det var vinter. Därför sågs det tydligre hur snett du gick med fötterna.

Känslan. Som lika gärna kunde vara ett beronede. Någon slags drog. För trots om jag hatade dig, så kunde jag aldrig sluta tänka. Att jag förbannat mycket ville ta på dig. Du sa att alla var riktigt vackra och riktigt fula om man tittade riktigt noga. Det fick mig bara att vilja vara dig närmare. Andas dig. Tänka dig. Du var bara så förbannat jävla vacker. Speciellt på vinterkvällar.  Då du lämnar haltande spår. Trampar hårdare. Så att jag inte ska glömma dig.