Skrivet

Jag kan komma på mig själv om att drömma mardrömmar i min säng. Fast jag är vaken. Jag kan kontrollera drömmen, och vad som ska hända, men inte var jag är. Oftast så är jag i vatten. Långt ute på djupt vatten, omringad av sjötång och matrester som klibbar sig runt mig och jag kan ofta känna hur hela sägen gungar i takt. I takt med en sjöskjukekänsla som lätt får mig att vilja få ur mig fler matrester. För jag mår allt annat än bra, trots att jag ska bestämma vad jag ska göra. Jag kan fortfarande inte bestämma någonting alls. För jag är fast .På samma ställe omringad, omfamnad i någon slgas sjukdomsångest. Som inte släpper mig. Inte under några som helst omständigheter.

Och samtidigt som mina känslor är ute och vandrar i djupt klibbig vatten så ropar storstaden på mig. Och jag vill springa dit. Kanske är det för att jag har vuxit ifrån mina känslor för det jag har nu. Kanske är det att jag i ren desperation tror att jag ska hitta någon där. Som kan hålla en kall hand.

Jag kan inte springa mot storstaden. Jag är fast i en kontrollerad dröm, där framtiden fortfarande är ångest. Någon slags sjukdom. Klibbar sig i medvetandet. Klibbar sig på insidan av halsen, och trots att jag krafsar lätt med fingertopparna så lossnar det inte. Trots att jag försöker hyvla. Lossnar inget. Storstaden och en hand som är varmare än min. Är för rent. För kallt. Eller friskt.