en kurs jag läser
litterär gestaltning
Jag har haft en dröm om demoner. Häftigt älskande, döende och stillsamt diskuterande demoner. Jag minns vagt att vad de pratade med varandra om. De pratade om solstrålar som speglar sig i frost och om bussresor förbi pojkar med egna mopeder. Någonting om att pojkar med moped alltid drömmer om att köra snabbare, och att klippa håret kortare. Minns inte om de berättade varför, eller om de på något annat smidigt sätt lyckats plantera svaret i min ryggmärg. Jag är åtminstone rätt säker på att när killar med femton år, kort hår och röda svullna finnar får sin moped känner sig friare än vad de kanske någonsin gjort förut. Att de vill köra så fort som möjligt så att inget svårt ska hinna ikapp dem igen. Att de är mer rädda att bli uppfångade av ett klassrum med för stora klasser för en lärare och äcklig skolmat än att ramla för att de gasar för hårt. Kanske är det också därför som de envisas med att köpa dubbdäck till sina mopeder, fast än att det är livsfarligt att köra i mitten av november. Antagligen av samma anledning köper de solskyddsvisir till sina mopedhjälmar, eftersom solstrålar reflekterar i novemberfrost.
”Du vet väl att du kan bli vad du vill?”
”mm”
”Doktor, brandman, vadsomhelst”
”jo”
”Vad vill du?”
”Just precis nu?”
”Ja”
”Åka skridskor”
”Åka skridskor?”
”Ja, och andas novemberluft”
Mina häftigt älskande, döende och stillsamt diskuterande demoner fortsatte berätta för mig om hur det kändes att åka snabbt fram och förbi. Hur lika gärna en flykt kunde vara en sjukdom som ett symptom. Hur mina demoner aldrig skulle kunna läka mig om jag fortsatte att rymma med min moped. Hur jag aldrig skulle bli lika häftigt älskad som de om jag inte fick ett papper på att jag kunde vara fri. Ett papper där varenda bokstav betydde tillräcklig eller inte tillräcklig- godkänd eller icke godkänd.
”Du vet att intaget på natur är 250 poäng”
”Jo, ja, SYO sa det”
”Du har 190 poäng”
”195…”
”Du skulle kunna ha bättre”
”Nej, det skulle jag inte. Det vet både jag och du. Matte-Camilla också”
”Dumheter, du borde bara koncentrera dig mer”
Jag minns att jag vaknade av att jag avskydde mina demoner, att jag aldrig ville höra deras sura och strama prat, som på ett motsägelsefullt sätt placerade mig i en kuvös av presentationsångest. Minns att jag fällde åtta tårar, en för varje år som dragit musten ur mig, sedan minns jag att jag svalde iskall luft i ett försök att hitta andan igen. Jag ville gömma mig under täcket tills jag blev svettig, sedan ville jag duscha bort svett och smuts. Jag visste att jag var smutsig, det hade jag fått höra hela mitt liv. Sedan skulle jag skrubba mig. Skrubba bort all min överskottsenergi, som i det stor hela var en konsekvens av att jag på något sätt inte orkat stå emot, och fortsatt vara mig själv. Jag ville skrubba bort alla besvikna känslor som for omkring i kroppen. De for omkring snabbare än vad jag någonsin trodde att de skulle göra bara för att jag medvetet valde att sitta tyst på elevrådskonferensen. Inte visste jag att jag automatiskt skulle ta död på en del av mig själv när jag gick med på att låta skolan diagnoserna mig, plita ner fler bokstäver på ett papper. Bokstäver som alltid på något sätt verkade betyda icke tillräcklig- icke godkänd, för någon.
”Jo, det är klart, det är ju inte optimalt om man vill bli läkare. Och det vill du?”
”…”
”Va?”
”…”
”Du får koncentrera dig mer helt enkelt. Kanske du kan få extraläxor”
”…”
”Hur låter det?”
”…”
”Bra, då meddelar jag Camilla”
Jag vet inte om jag gav upp. Antagligen inte, jag var alldeles för ambitiös, alternativt för feg, för att sluta springa runt i klassrummet och dra i flickors hår. För visst måste alla känna sig bekväma med att vara förstådda. Även de missförstått förstådda, som jag. Visst var det skönt att veta att läraren ändå aldrig glömde mig. Att jag inte behövde gömma mig… på det viset… intalade jag mig. Så en blandad effekt av att jag var för rädd för att blotta mig och mina problem och att jag alltid hade för lite tid för mina tankar gjorde att jag inte gav upp. Bara gömde mig, mina riktiga problem.
”Vi har utvecklingssamtal ikväll”
”Jag vet, måste jag gå?”
”Ja, det är en självklarhet att du är med”
”Men ååååh… jag pallar inte”
”Vaddå pallar inte?”
”Vill bara inte…pallar inte”
”Är du rädd eller något, för vad de ska säga”
”Nej, jag är inte rädd. Jag vet vad de kommer att säga”
”Aha. Vad är det som de kommer att säga då?”
” Att jag ska koncentrera mig mer. Göra mer läxor. Koncentrera mig. Om jag vill bli läkare eller något.”
”Om du vet om det, varför gör du inte det då?”
”…”
”Va?”
”För då skulle det betyda att de hade vunnit”
”Vilka de?”
”Skolan”
”Struntprat”
”… är det?”
Jag vet inte varför jag grät på skolavslutningen. Jag var visserligen inte ensam. Med att gråta. Fast jag är relativt, 100 %, säker på att ingen annan grät av samma anledning som jag. Att ingen annan grät för att det var första gången på åtta år som de andades fri luft, och skulle få fortsätta göra det. I nio veckor till. Vet att andra kramade rektor och Camilla hej då. Vet att jag skulle kvävas om jag gjorde det.
jag vill vara genomskinlig varje gång du pratar
Dessutom, så var det länge sedan som jag ansträngde mig för att känna någonting. Jag har slutat pusslat ihop bokstäver till betydelser. Helt medvetet har jag låtit bli .
Jag har egentligen aldrig försökt förklara att jag stängde av mig. Varför jag gjorde det. Inte för mig själv heller. Jag fungerar inte så. Fast om jag försöker tänka efter, och hitta ett svar, så blir det nog att jag är rädd. Och att jag fryser när alla pratar så mycket. För att slippa tänka på det, slippa känna det, så låser jag in mig själv i ett lager av sterin. Struntar med flit att fokusera på hur ljud, som i ord, och ögon, som ser igenom mina hinnor kring hjärtat, ska påverka mig.
Jag tänker ibland att jag får skylla mig själv. När jag med flit andas is. Menar att jag inte kan beskylla någon annan, för att jag har valt hur jag ska se mig. Och hur jag, i direkt konsekvens med det, skadar mig själv, och därför kommer att skriva låtar om snö istället för Afrika.
-----
Någonstans mitt i det hela så ångrar jag mig, och försöker fokusera i det difusa vi kallar livet. Mitt i en luddig dimma så famlar jag efter någon att ta på. Någon som jag kan vila ögonen på och fokusera med. Jag ångar mig någonstans mitt i, och letar efter någon att känna.
Om jag fortsätter att leta. Efter svar och efter vänner, så kommer jag ofta fram till att hela världsstrukturen är allt utom underbar. Den är hård och flisigt brun. Ungefär som en ensam träbänk, ungefär placerad mitt på en grusig kyrkogård.
Ändå så fortsätter vi. Att dansa. Jag funderar på, om det är hoppfullt eller dumdristigt. Någonstans så är det åtminstone väldigt komplext. Kanske så pass förvirrande, att vi alla i något skede där, mitt i dansen, måste välja att tappa fokus. Att ramla, slå i hakan och blöda.
Då får vi åtminstone känna utan att behöva lyssna. Kanske därför hela livet är självdistruktit och okontrollerat? För att egentligen så är ingen rädd att ramla och slå sig. Det finns en annan sorts rädsla. Den där som, återigen, handlar om ord. Ord som att förklarar att dina händer ändrar temperatur varje gång jag tar i dig, och att svett och tårar kan få någon att tappa taget. Det kan vara sådana ord som skrämmer. Mer än att slå hakan i marken.
Mjuka kuddar är mer vilseledande än hårda bänkar av brunt trä. Frost och motvind är mer ärligt än bruna ben och Afrika. Det är lättare att spela piano än att skrika, så länge som man spelar rätt , och inte tappar andan.
--
Om tårar rinner så ska jag måla mig osynlig ikväll.
