jag vill vara genomskinlig varje gång du pratar
Jag har länge vetat att jag är kall. Vetat att om jag någon gång skulle skriva musik, så skulle musiken handla om nordpolen och snö. Jag skulle knappast skriva med ord. För det skulle göra för ont.
Dessutom, så var det länge sedan som jag ansträngde mig för att känna någonting. Jag har slutat pusslat ihop bokstäver till betydelser. Helt medvetet har jag låtit bli .
Jag har egentligen aldrig försökt förklara att jag stängde av mig. Varför jag gjorde det. Inte för mig själv heller. Jag fungerar inte så. Fast om jag försöker tänka efter, och hitta ett svar, så blir det nog att jag är rädd. Och att jag fryser när alla pratar så mycket. För att slippa tänka på det, slippa känna det, så låser jag in mig själv i ett lager av sterin. Struntar med flit att fokusera på hur ljud, som i ord, och ögon, som ser igenom mina hinnor kring hjärtat, ska påverka mig.
Jag tänker ibland att jag får skylla mig själv. När jag med flit andas is. Menar att jag inte kan beskylla någon annan, för att jag har valt hur jag ska se mig. Och hur jag, i direkt konsekvens med det, skadar mig själv, och därför kommer att skriva låtar om snö istället för Afrika.
-----
Någonstans mitt i det hela så ångrar jag mig, och försöker fokusera i det difusa vi kallar livet. Mitt i en luddig dimma så famlar jag efter någon att ta på. Någon som jag kan vila ögonen på och fokusera med. Jag ångar mig någonstans mitt i, och letar efter någon att känna.
Om jag fortsätter att leta. Efter svar och efter vänner, så kommer jag ofta fram till att hela världsstrukturen är allt utom underbar. Den är hård och flisigt brun. Ungefär som en ensam träbänk, ungefär placerad mitt på en grusig kyrkogård.
Ändå så fortsätter vi. Att dansa. Jag funderar på, om det är hoppfullt eller dumdristigt. Någonstans så är det åtminstone väldigt komplext. Kanske så pass förvirrande, att vi alla i något skede där, mitt i dansen, måste välja att tappa fokus. Att ramla, slå i hakan och blöda.
Då får vi åtminstone känna utan att behöva lyssna. Kanske därför hela livet är självdistruktit och okontrollerat? För att egentligen så är ingen rädd att ramla och slå sig. Det finns en annan sorts rädsla. Den där som, återigen, handlar om ord. Ord som att förklarar att dina händer ändrar temperatur varje gång jag tar i dig, och att svett och tårar kan få någon att tappa taget. Det kan vara sådana ord som skrämmer. Mer än att slå hakan i marken.
Mjuka kuddar är mer vilseledande än hårda bänkar av brunt trä. Frost och motvind är mer ärligt än bruna ben och Afrika. Det är lättare att spela piano än att skrika, så länge som man spelar rätt , och inte tappar andan.
--
Om tårar rinner så ska jag måla mig osynlig ikväll.
Dessutom, så var det länge sedan som jag ansträngde mig för att känna någonting. Jag har slutat pusslat ihop bokstäver till betydelser. Helt medvetet har jag låtit bli .
Jag har egentligen aldrig försökt förklara att jag stängde av mig. Varför jag gjorde det. Inte för mig själv heller. Jag fungerar inte så. Fast om jag försöker tänka efter, och hitta ett svar, så blir det nog att jag är rädd. Och att jag fryser när alla pratar så mycket. För att slippa tänka på det, slippa känna det, så låser jag in mig själv i ett lager av sterin. Struntar med flit att fokusera på hur ljud, som i ord, och ögon, som ser igenom mina hinnor kring hjärtat, ska påverka mig.
Jag tänker ibland att jag får skylla mig själv. När jag med flit andas is. Menar att jag inte kan beskylla någon annan, för att jag har valt hur jag ska se mig. Och hur jag, i direkt konsekvens med det, skadar mig själv, och därför kommer att skriva låtar om snö istället för Afrika.
-----
Någonstans mitt i det hela så ångrar jag mig, och försöker fokusera i det difusa vi kallar livet. Mitt i en luddig dimma så famlar jag efter någon att ta på. Någon som jag kan vila ögonen på och fokusera med. Jag ångar mig någonstans mitt i, och letar efter någon att känna.
Om jag fortsätter att leta. Efter svar och efter vänner, så kommer jag ofta fram till att hela världsstrukturen är allt utom underbar. Den är hård och flisigt brun. Ungefär som en ensam träbänk, ungefär placerad mitt på en grusig kyrkogård.
Ändå så fortsätter vi. Att dansa. Jag funderar på, om det är hoppfullt eller dumdristigt. Någonstans så är det åtminstone väldigt komplext. Kanske så pass förvirrande, att vi alla i något skede där, mitt i dansen, måste välja att tappa fokus. Att ramla, slå i hakan och blöda.
Då får vi åtminstone känna utan att behöva lyssna. Kanske därför hela livet är självdistruktit och okontrollerat? För att egentligen så är ingen rädd att ramla och slå sig. Det finns en annan sorts rädsla. Den där som, återigen, handlar om ord. Ord som att förklarar att dina händer ändrar temperatur varje gång jag tar i dig, och att svett och tårar kan få någon att tappa taget. Det kan vara sådana ord som skrämmer. Mer än att slå hakan i marken.
Mjuka kuddar är mer vilseledande än hårda bänkar av brunt trä. Frost och motvind är mer ärligt än bruna ben och Afrika. Det är lättare att spela piano än att skrika, så länge som man spelar rätt , och inte tappar andan.
--
Om tårar rinner så ska jag måla mig osynlig ikväll.
Kommentarer
Trackback
