Skrivet

Jag ljög. Inget exprimet. Jag orkar bara inte läsa det jag skriver. Kanske för att jag har tröttnat på mig själv.

Du måste var blind. Ser du inte? Att jag blottar mig... Eller har du också råkat ut för en olycka? En sådan som gör att du inte riktigt vågar känna efter. Se efter. För du vet hur ont det kan göra när man känner, och du vet hur illa det kan vara, när du ser efter? Eller är du bara blind? Vilket som. Så tror jag dig inte. När du säger att du inte ser vem jag är, tror jag dig inte. För jag är helt hundra procent säker på att du har fått studera varje liten a t o m av mig. Jag har delat mig i en miljard, och vänt mig ut och in, för att försöka, på något sätt, visa för dig. Ett komplex. En känsla.

Även om du har slagit ansiktet i backen och gjort illa dig, så har jag svårt att bry mig mindre. För vem sa att kärlek i dess ärligaste form inte är absurd? Har jag inte sagt att jag också är en paradox?

Du måste vara blind. Om du inte ser. Att jag gräver mig genom asfalt med fingrarna bara för att få säga: Hej. Du måste vara blind. Om du inte ser mitt hjärta dunka hårdare, större och snabbare, varje gång jag hör ditt namn. Du måste vara blind om du inte har sett att jag kastat mig in i en alldeles för okontrollerad, passionerad förälskelse i dig.