Jag lever ett självdestruktivt liv
läses med min röst, i snabb panik.
Jag är rädd att mina toner inte ska träffa tillräckligt högt nästa dag. Så jag skriker mig hes i halsen och samtidigt som jag hugger mig i benet. För att kompensera upp att jag i en sekund var levande. Sedan vaknar jag. Tror mamma, men nej, jag har redan varit redo länge. Är redo. Att sova igen. Några timmar eller hela mitt liv. Apatisk kanske, fast aldrig bortom medvetande. Jag vet allt. Att mitt liv förintar mig och mitt sinne bit för bit. Men skriker ändå, varje natt, tills jag ser musklernas röda och blodiga färg i benet. Vet att det ska göra ont. Men har somnat och förintat det lilla som höll mig från att skada mig själv. Jag lever ett självdestruktivt liv.
Och jag har rensat mig själv. På. Har inga ord kvar. Inget att säga, men säger ändå. För att hålla medvetandet vid liv och sömnen igång. Fast skriker inte längre känslor. Skriker inte längre rädsla. Utan lever ett robotliv. Utrensat, på allt som var dåligt för mig. Tömt jag. Och nu. Istället för att vara redo. Så jagar jag. Känslor. Jag letar mitt medlidande. För mitt slagna, förintade liv.
Vilken dag. Kan jag säga och mena det. Vilken dag. Valde jag att istället för att fälla tårar stampa mig på fötterna. Och istället för att skriva svälja lufrgtopar och ångest. som gjorde ont. Vilken dag slutade jag känna och tog istället på mig högklackade skor. Som skrek Hora. Och stampade mig på fötterna. Så länge så att man såg ben och blod och sedan somnade. Jag undrar vilken dag jag började svälja glas. Skärvas ner för halsen. Ner och punktera hjäratat. Jag undrar vilken dag blodet slutade att pulsera.
Skaka mig. I vinter. Väck mig. mamma. Skrik mig. Sy ihop mig, med tuggummi, laga mitt hjärta. Med socker, strö det i mitt ben, eller mina söndertrampade fötter. Nej, jag var aldrig på festival. Nej, jag kände aldrig nuet. Så väck mig. Innnan jag förintat varenda liten molekyl och kemisk reaktion i kroppen. Väck mig.
som sagt. Läses i panik.
Jag är rädd att mina toner inte ska träffa tillräckligt högt nästa dag. Så jag skriker mig hes i halsen och samtidigt som jag hugger mig i benet. För att kompensera upp att jag i en sekund var levande. Sedan vaknar jag. Tror mamma, men nej, jag har redan varit redo länge. Är redo. Att sova igen. Några timmar eller hela mitt liv. Apatisk kanske, fast aldrig bortom medvetande. Jag vet allt. Att mitt liv förintar mig och mitt sinne bit för bit. Men skriker ändå, varje natt, tills jag ser musklernas röda och blodiga färg i benet. Vet att det ska göra ont. Men har somnat och förintat det lilla som höll mig från att skada mig själv. Jag lever ett självdestruktivt liv.
Och jag har rensat mig själv. På. Har inga ord kvar. Inget att säga, men säger ändå. För att hålla medvetandet vid liv och sömnen igång. Fast skriker inte längre känslor. Skriker inte längre rädsla. Utan lever ett robotliv. Utrensat, på allt som var dåligt för mig. Tömt jag. Och nu. Istället för att vara redo. Så jagar jag. Känslor. Jag letar mitt medlidande. För mitt slagna, förintade liv.
Vilken dag. Kan jag säga och mena det. Vilken dag. Valde jag att istället för att fälla tårar stampa mig på fötterna. Och istället för att skriva svälja lufrgtopar och ångest. som gjorde ont. Vilken dag slutade jag känna och tog istället på mig högklackade skor. Som skrek Hora. Och stampade mig på fötterna. Så länge så att man såg ben och blod och sedan somnade. Jag undrar vilken dag jag började svälja glas. Skärvas ner för halsen. Ner och punktera hjäratat. Jag undrar vilken dag blodet slutade att pulsera.
Skaka mig. I vinter. Väck mig. mamma. Skrik mig. Sy ihop mig, med tuggummi, laga mitt hjärta. Med socker, strö det i mitt ben, eller mina söndertrampade fötter. Nej, jag var aldrig på festival. Nej, jag kände aldrig nuet. Så väck mig. Innnan jag förintat varenda liten molekyl och kemisk reaktion i kroppen. Väck mig.
som sagt. Läses i panik.
Kommentarer
Trackback
