Skrivet

jagar du mig springer jag ramlar jag fångar du mig när fan växte du upp att bli så förjävla stark och när fan ska jag växa i min mun. för pratar jag för mycket slutar du lyssna slutar jag höras slutar jag betyda vem är jag då vem är du att bestämma vad jag är. för du är större än mig när du säger att du växte upp under sommaren. Du är större än berget när du berättade för mig vad styrka var. jagar du mig ramlar jag in i dig. berget. ekar du som berg gör bråkar du. bråkar du ramlar jag gråter jag.

för livet spelar dig och mig en kurragömma och du tycks hitta ut jag tycks bli svart. gömmer glömmer. bråkar lekar. du är berget. om jag blundar gömmer du mig då.

tycker du kan prata ibland i ord som jag förstår. eka. tycker du kan krama mig ibland i armar som är stora. tycker du kan lagga middag ibland med tända ljus sådär som föräldrar gör när de ber om ursäkt. eka det två gånger två precis som när man går. stegar upp staplar upp strukturerar upp ansvarar upp. hittar en röd tråd och syr. ihop hjärtan. syr ihop ord så jag ska förstå när känslan kärleken och orden inte staplades utan strukturerades. hittade vägen.

tröttnar jag lämnar jag ramlar du. fångar jag inte gråter du. berget. stabila berget som inte visste ett dyft om kurragömma. inte visste ett dyft om röda ihopsydda lapptäcken. som har ett hjärta som ekar tomt. ramlar du gråter du.

Det var du som skapade mig. I långa promenader. I osagda meningar. För ord spelar ingen roll längre. Det har de nog aldrig egentligen gjort. Utan det handlar om hur du håller min hand, och om hur du borstade mitt hår. Innan vi gick ut och åt middag. Så att alla kunde se. Hårt men försiktigt. Båda två. Det var då jag visste att jag älskade dig. Att du och jag andas samma luft och behöver varandras tankar för att överleva natten .

I långa promenader så upptäckte jag att du har ett speciellt sätt att gå. Nästan haltar dig fram. Du sa att du hade skadat dig en gång. Jag tänkte att det gjorde att du inte var som andra killar. Sedan sa du någonting om att du blivit taggad i en facebookbild som du inte visste om det var du. Jag slutade lyssna och kollade bara på dina fotspår hela vägen hem. Det var vinter. Därför sågs det tydligre hur snett du gick med fötterna.

Känslan. Som lika gärna kunde vara ett beronede. Någon slags drog. För trots om jag hatade dig, så kunde jag aldrig sluta tänka. Att jag förbannat mycket ville ta på dig. Du sa att alla var riktigt vackra och riktigt fula om man tittade riktigt noga. Det fick mig bara att vilja vara dig närmare. Andas dig. Tänka dig. Du var bara så förbannat jävla vacker. Speciellt på vinterkvällar.  Då du lämnar haltande spår. Trampar hårdare. Så att jag inte ska glömma dig.

Jag kan komma på mig själv om att drömma mardrömmar i min säng. Fast jag är vaken. Jag kan kontrollera drömmen, och vad som ska hända, men inte var jag är. Oftast så är jag i vatten. Långt ute på djupt vatten, omringad av sjötång och matrester som klibbar sig runt mig och jag kan ofta känna hur hela sägen gungar i takt. I takt med en sjöskjukekänsla som lätt får mig att vilja få ur mig fler matrester. För jag mår allt annat än bra, trots att jag ska bestämma vad jag ska göra. Jag kan fortfarande inte bestämma någonting alls. För jag är fast .På samma ställe omringad, omfamnad i någon slgas sjukdomsångest. Som inte släpper mig. Inte under några som helst omständigheter.

Och samtidigt som mina känslor är ute och vandrar i djupt klibbig vatten så ropar storstaden på mig. Och jag vill springa dit. Kanske är det för att jag har vuxit ifrån mina känslor för det jag har nu. Kanske är det att jag i ren desperation tror att jag ska hitta någon där. Som kan hålla en kall hand.

Jag kan inte springa mot storstaden. Jag är fast i en kontrollerad dröm, där framtiden fortfarande är ångest. Någon slags sjukdom. Klibbar sig i medvetandet. Klibbar sig på insidan av halsen, och trots att jag krafsar lätt med fingertopparna så lossnar det inte. Trots att jag försöker hyvla. Lossnar inget. Storstaden och en hand som är varmare än min. Är för rent. För kallt. Eller friskt.

Kanske har du rivit mig i halgropen med dina vassa naglar, men visst var dem så svaga så att de bröts av? Jag var tvungen att svälja dem, och trots att knastrande naglararna inte behövde nudda mina smaklökar så kände smaken av blött grus och sjöbotten, hela vägen ner i magsäcken. Frågade inte vad du hade grävt efter, utan höll om dig istället. För det var någonting annat i dig, som inte var smuts, som jag inte kunde få nog av. Som jag var tungen att få snabbt. Och jag ville inte släppa, så istället så kramade jag så hårt. Du fick röda märken efter mina händer och du skrek ganska högt i mitt öra. Jag släppte även fast jag inte ville. Det var första gången som jag kände att du var ganska kall. Du sa att det var för att du rökt sedan du var tretton år, sedan frågade du varför jag höll i dig så hårt. Jag svarade att det var för att jag hade varit överkörd av regler och inlåst bakom lås och bom lika länge. Du rös till lite, men antagligen inte för det jag sa, utan för att det började regna och jag sg att två stora vattendroppar träffade dig i nacken. Du rös i flera sekunder, och det såg nästan ut som om du dansade till en annan typ av disco. Jag ville ha det där igen, som var i dig, men som inte var smuts, som gjorde att du kunde röra dig till tyst musik. Så jag räckte mig efter din andra hand, ville faktiskt, egentligen, inte ge dig fler märken. Du drog bort handen. Jag var i chock då, och kunde därför inte riktigt höra, vad du sa om någon tidslös ekvation och sedan bara tomma klacksteg, kunde inte bestämma mig just då om det var ett ord eller inte, gå iväg. ekandes. Smuts och Disco.