Skrivet

kanske är det dags att släppa nu
för det rivs i fingertopparna
att hålla i dina vassa naglar
och låtsas inte att du håller så hårt du kan


egentligen spottar du
och slår med hammare
längst ut
på min redan skadade
blå
fingertopp
hållhake

det är nog dags att släppa nu
du har slutat höra mina viskningar
och jag har börjat ignoera dina skrik

båda vill nog ha hjälp
men ingen
av den andra


dags att släppa
och börja se
öppna
frias
ögonen


vi vet båda
att det inte finns en vinnare bland oss
att vi har sprungit ett dött lopp
ser du liken?
jag gör. i ditt öga.
instängt.

öppna
fria
ögonen.
fingertopparna.

Det är dags att släppa taget nu
inte för att vi gått förlorade av kärleken
utan för att vi, trots att vi inte vill,
skadar varandra


soldater tappade längs vägen

än en gång. ogenomläst. kommit på att det känns lite äligare då (+ att jag tröttnar på mig sjäv)

Jag ljög. Inget exprimet. Jag orkar bara inte läsa det jag skriver. Kanske för att jag har tröttnat på mig själv.

Du måste var blind. Ser du inte? Att jag blottar mig... Eller har du också råkat ut för en olycka? En sådan som gör att du inte riktigt vågar känna efter. Se efter. För du vet hur ont det kan göra när man känner, och du vet hur illa det kan vara, när du ser efter? Eller är du bara blind? Vilket som. Så tror jag dig inte. När du säger att du inte ser vem jag är, tror jag dig inte. För jag är helt hundra procent säker på att du har fått studera varje liten a t o m av mig. Jag har delat mig i en miljard, och vänt mig ut och in, för att försöka, på något sätt, visa för dig. Ett komplex. En känsla.

Även om du har slagit ansiktet i backen och gjort illa dig, så har jag svårt att bry mig mindre. För vem sa att kärlek i dess ärligaste form inte är absurd? Har jag inte sagt att jag också är en paradox?

Du måste vara blind. Om du inte ser. Att jag gräver mig genom asfalt med fingrarna bara för att få säga: Hej. Du måste vara blind. Om du inte ser mitt hjärta dunka hårdare, större och snabbare, varje gång jag hör ditt namn. Du måste vara blind om du inte har sett att jag kastat mig in i en alldeles för okontrollerad, passionerad förälskelse i dig.

Jag har skrivit det på fem minuter och inte suddat en bokstav. Lite av ett test. träning. och expriment.

Du rädda vän. Ta på dig din vackraste klänning ikväll. För nu ska vi fånga natten.
Och mitt i mörkret så ska vi dansa. Du och jag.
Vi ska dansa igång revolutionen.
Vi ska skratta igång kärleken.
I natt ska du och jag, min rädda vän, förändra världen.

För trots att du inte har vågat gråta ur dig ångesten, trots att du inte lyft tillräckligt många hus
och trots att du stukat foten varje gång du sprungit så är du fotfarande pulsen i mig.
Det är du som får mitt blod och mitt adrenalin att pumpa.

Trots att du är rädd, min rädda vän, ta på dig din vackaste klänning ikväll.
För nu ska vi bråka med mörkret.


Och du min rädda vän, vet nog egentligen mer än andra om att slåss. Och om att slå hårt.
tillbaka

Du min rädda vän
Det är du som ska putta mig framstupa

Jag älskar dig
för det

läses med min röst, i snabb panik.

Jag är rädd att mina toner inte ska träffa tillräckligt högt nästa dag. Så jag skriker mig hes i halsen och samtidigt som jag hugger mig i benet. För att kompensera upp att jag i en sekund var levande. Sedan vaknar jag. Tror mamma, men nej, jag har redan varit redo länge. Är redo. Att sova igen. Några timmar eller hela mitt liv. Apatisk kanske, fast aldrig bortom medvetande. Jag vet allt. Att mitt liv förintar mig och mitt sinne bit för bit. Men skriker ändå, varje natt, tills jag ser musklernas röda och blodiga färg i benet. Vet att det ska göra ont. Men har somnat och förintat det lilla som höll mig från att skada mig själv. Jag lever ett självdestruktivt liv.

Och jag har rensat mig själv. På. Har inga ord kvar. Inget att säga, men säger ändå. För att hålla medvetandet vid liv och sömnen igång. Fast skriker inte längre känslor. Skriker inte längre rädsla. Utan lever ett robotliv. Utrensat, på allt som var dåligt för mig. Tömt jag. Och nu. Istället för att vara redo. Så jagar jag. Känslor. Jag letar mitt medlidande. För mitt slagna, förintade liv.

Vilken dag. Kan jag säga och mena det. Vilken dag. Valde jag att istället för att fälla tårar stampa mig på fötterna. Och istället för att skriva svälja lufrgtopar och ångest. som gjorde ont. Vilken dag slutade jag känna och tog istället på mig högklackade skor. Som skrek Hora. Och stampade mig på fötterna. Så länge så att man såg ben och blod och sedan somnade. Jag undrar vilken dag jag började svälja glas. Skärvas ner för halsen. Ner och punktera hjäratat. Jag undrar vilken dag blodet slutade att pulsera.

Skaka mig. I vinter. Väck mig. mamma. Skrik mig. Sy ihop mig, med tuggummi, laga mitt hjärta. Med socker, strö det i mitt ben, eller mina söndertrampade fötter. Nej, jag var aldrig på festival. Nej, jag kände aldrig nuet. Så väck mig. Innnan jag förintat varenda liten molekyl och kemisk reaktion i kroppen. Väck mig.


som sagt. Läses i panik.